Vidden av den ekonomiska kris, som bitit sig fast i vårt land, står i dagsläget klar för snart sagt alla medborgare. Så gott som alla branscher är berörda, men bl.a. vår modernäring hör till de hårdast drabbade.
Ända sedan 1990-talets början har jordbruket upplevt en kronisk lönsamhetskris. Endast under en kort tid från 2007 och framåt hade vi stigande produktpriser. Av flera orsaker har krisen i nuläget blivit akut.
Med taktisk import som verktyg har handeln sedan EU-inträdet hållit prisnivån på livsmedelsråvaror på en så låg nivå, att jordbruket har tvingats leva under existensminimum. Trots att tillståndet i dag är fullständigt ohållbart, vägrar handeln att överge sin dödgrävarpolitik. När jag säger handeln så menar jag i huvudsak våra två ledande handelskedjor.
Fortfarande finns det representanter för handeln, och även för förädlingsindustrin, som inbillar sig att genom rationalisering och effektivering kan vi i Finland producera mat till internationella dumpingpriser. Det här är ren dårskap. Vårt klimat, vår arrondering, våra avstånd och vår kostnadsnivå förhindrar effektivt dylika ambitioner. Endast via höjda råvarupriser kan jordbrukets lönsamhet tryggas.
Därtill belastas jordbruket med en byråkrati, som hotar att förkväva näringen, och utgör en allvarlig belastning för hela samhället. Administrationsapparaten kostar ofantliga summor att uppehålla. Jordbrukarna själva tvingas till en fortlöpande dator- och pappersexercis, som i första hand stjäl arbetstid, men dessutom förorsakar ständig oro och osäkerhet. Till råga på allt har utbetalningarna under våren betydligt försenats under den tid då behovet av pengar är som störst.
Regeringens mest utmärkande drag under det gångna året har varit flathet och oförmåga till viktiga beslut. Regeringsprogrammets innehåll var överlag helt bra, men de konkreta resultaten har lyst med sin frånvaro.
Det så kallade krisstödet till gårdar i akut ekonomisk nödsituation är självfallet inget som kan skjutas upp till nästa år. Det är nu, i sommar, som krisen står vid dörren. Vi har sagt detta förr, men det tål att upprepas: Speciellt gårdar, som investerat i dyra produktionsanläggningar för livsmedelsråvaror enligt rådande beräkningar kan inte ensamma ställas till svars för de senaste årens kraftigt försämrade marknadssituation. Ett snabbt och rätt riktat krisstöd är inte bara motiverat utan helt nödvändigt för landets jordbrukspolitiska trovärdighet.
I fråga om utnämningen av ny verkställande direktör för Forststyrelsen har vi nyligen sett ett exempel på den osmakligaste formen av politiskt mygel. När de första signalerna kom trodde man inte att detta kunde vara på allvar. I ett läge när Forststyrelsen var på väg att bli en öppen och fungerande organisation byter minister Tiilikainen ut Esa Härmälä efter 1,5 år på vd-posten mot en omstridd f.d. nära medarbetare. Detta måste betecknas som en omdömeslöshet utan motstycke. Mitt förtroende för minister Tiilikainen är i och med detta helt förbrukat.
Carl Haglunds avhopp från politiken kom för de flesta som en stor överraskning. Efter beslutet har han även fått en del kritik. Under en kort tid hann Haglund utvecklas till en stark tillgång för de finlandssvenska regionerna. En viss besvikelse inställer sig naturligt. Samtidigt är det lätt att förstå honom. Haglund är en ”rent spel-lirare”, lite för mycket idealist, lite för hederlig och lite för gentlemannaaktig för att passa in i dagens finländska politiska klimat.
Nästan samtidigt nåddes vi av den goda nyheten att Haglund utnämnts till vice vd för Sunshine Kaidi Finland, ett kinesiskt företag i biodieselbranschen. Bolaget planerar en etablering i Kemi och har ett årligt energivirkesbehov på ca 2 miljoner m3. Haglund får här en viktig uppgift och också en stor utmaning. Vi har redan sett att den inhemska skogsindustrin kraftigt motarbetar en satsning i Kemi. Rädslan för konkurrens om virkestillgången är tydlig. Virkespriserna kan ju börja stiga. Samtidigt motarbetar De Gröna på sitt håll etableringen, eftersom våra skogar helst inte ska röras. Vi håller tummarna för Haglund.
SLC är på väg in i en ny era. Arbetet fortgår enligt tidigare linjer anpassade till Strategi2022. Skogspolitiken kommer att bli synligare i och med skogsvårdsföreningarnas medlemskap. De stora förändringarna kommer att ske i den förtroendevalda ledningen. Vi står inför ett byte på flera ledande poster. Från många håll ställs krav på ökad representation i styrande organ. Många bitar ska falla på plats innan pusslet är färdigt. Enligt tidigare praxis bör regional och branschmässig fördelning iakttas. Andra kriterier kommer även alltmer att lyftas fram. Kompetens, helhetssyn och ett fungerande nätverk är synnerligen viktiga i ett konstruktivt styrelsearbete. I dag kommer första steget att tas i denna process. Så många aspekter bör här beaktas, att enda lösningsmöjligheten ligger i tillsättande av en valberedning.
Tilläggsinformation:
SLC:s fullmäktigeordförande Stefan Thölix, tel. 050 552 5392
