Naturvårdslagen (1096/1966) reglerar naturskyddet och syftar till att bevara naturens villkor och stöda hållbart nyttjande av naturtillgångar och naturmiljön. Lagen tillämpas på skydd och vård av natur och landskap. Den innehåller bestämmelser om naturskyddsprogram, naturskydd och skydd av naturtyper.
Lagen möjliggör att mark tvångsinlöses för naturskyddsändamål. Tvångsinlösen kan vara ett resultat av att underhandlingar med markägare avbrutits utan resultat. Innan en inlösning kan företas skall underhandlingar föras med ägaren, om det är möjligt utan avsevärda svårigheter.
Lagen möjliggör även en gynnsam skyddsnivå av arter eller naturtyper som uppnås på frivillig väg mellan markägare och myndighet. Då godkänner markägaren skyddsbehovet och genomför naturskyddet i samarbete med myndigheten.
Om NTM-centralen fattat beslut om att inrätta ett naturskyddsområde och beslutet åsamkar fastighetsägaren betydelsefull olägenhet, är staten när ägaren så kräver skyldig att betala ersättning för olägenheten.
Naturvårdslagen är under helhetsrevidering.
