Värderade medlemmar i SLC:s förbundsfullmäktige
Under flera års tid har Finlands jordbruk verkat under ekonomiskt pressade förhållanden. Under innevarande år har lönsamheten sjunkit till så låga nivåer, att en fortsatt inhemsk matproduktion är allvarligt hotad. De bidragande orsakerna är flera, nedåtgående stödnivåer, stigande kostnader förenade med ökande byråkrati, och framförallt priset på våra produkter. Dessa har i dagsläget nått sådan billighet, att priset närmast utgör en förolämpning gentemot producenten.
En sjunkande lönsamhet är genomgående trend för det europeiska jordbruket. Bl.a. ökat tryck på frihandelsavtal och avskaffande av mjölk- och sockerkvoter har bidragit härtill. Marknadsstörningar och kraftigt svängande prisnivåer har uppstått i ett flertal europeiska länder, speciellt efter att Ryssland införde importstopp för livsmedel i augusti 2014.
I januari detta år tillsatte EU-kommissionen en expertarbetsgrupp med uppdraget att undersöka hur livsmedelskedjan fungerar, och vilken ställning jordbrukaren har i denna. Härom veckan presenterade arbetsgruppen under ledning av prof. Cees Veerman sin rapport. Där konstateras, att i dagens oroliga marknadsläge är det oftast primärproducenten som utgör den svagaste länken och får agera stötdämpare åt marknadssmällarna. Rapporten innehåller ett flertal rekommendationer hur producentens ställning i livsmedelskedjan kunde förbättras.
En viktig aspekt som lyfts fram är marknadens genomskinlighet och öppenhet. Här avses både mängder och kvaliteter, men även prisbildning och påslag. Både producenter och konsumenter behöver insyn i, vilka andelar de olika leden i kedjan tar ut. Även ett antal detaljrekommendationer angående rättvisa handelsförfaranden listas. Detta gäller t.ex. betalningstider, kontraktslängder, introduktionsavgifter och produktreturer. Branschorganisationer med förhandlingsbefogenheter gentemot handeln nämns också.
Det är dock i vårt land marknadsproblematiken de senaste åren varit allra tydligast. Jämfört med övriga EU-länder har våra jordbrukare en ännu svagare position, främst beroende på handelns starka koncentration och närapå enväldiga marknadsposition. När Veerman-rapporten bedöms behövlig för den europeiska marknaden, är den närmast livsnödvändig för vår del. Vi får dock komma ihåg, att den är ännu i alla fall enbart en arbetsgruppsrapport till kommissionen med i huvudsak rekommendationer, och besluten ligger i framtiden. Kännedom om andra länders livsmedelsmarknader och deras funktioner är alltid nyttig, och rapporten kan användas som slagträ i den inhemska striden om marknaden. Så länge som handelns järngrepp om livsmedelsmarknaden fortgår, kan någon lönsamhet i livsmedelsproduktionen inte uppnås.
Den snabbt växande trenden med närodlat och naturenligt odlat med försäljningen via direktkanaler är en välkommen och synnerligen behövlig alternativmodell. Mellanhänderna saknas, producent och konsument möts och feedback fås i båda riktningarna. Under en lång tid framåt kommer dock volymerna att vara så pass små, att handeln inte påverkas av någon direkt konkurrenssituation. På sikt kan direkthandeln bli en marknadskraft av betydelse.
En oroande bit i denna problematik är den allt snabbare storleksrationaliseringen inom husdjursproduktionen i Finland. Producentens möjligheter att påverka beslutsfattandet i driften minskar i takt med att andelen eget kapital i företaget minskar. Därmed stärks inte heller producentens egen roll i prisbildningen.
Ännu tydligare kommer detta att märkas, ifall jordbrukarkåren splittras mera än i dag. För övrigt ett märkligt fenomen, att stordriftstänkandet fått sådan genomslagskraft i Finland, där förutsättningar därtill för det mesta saknas. SLC:s långvariga och konsekventa linjedragning om betydelsen av familjejordbruket som den huvudsakliga (märk ”huvudsakliga”) grunden för vårt jordbruk innehåller både realism och framsynthet.
Som avslutning några ord om skogsbruket. När Finland godkände ramarna för klimatavtalet i Paris, utan att detaljinnehållet och beräkningsgrunderna var klara, försattes landet i en mycket svår nationalekonomisk sits. Ifall normberäkningarna följs kommer vårt skogsbruk att drabbas av väldiga produktionsbegränsningar. För ett litet land är det inte lätt, att i efterskott framförhandla anpassade särlösningar.
Denna veckas måndag publicerade MT en intervju med WWF:s Liisa Rohweder, där hon påstår, att Finland lobbar i Bryssel för en halvering av sina kolsänkor. Bioenergiuttaget från skogen enligt regeringens nyligen publicerade energi- och klimatstrategi skulle ge detta resultat. Det här är naturligtvis struntprat. Frågan är bara, om det är korkat struntprat eller illvilligt struntprat.
Efteråt följer en kort intervju med minister Tiilikainen och en hänvisning till strategirapporten, där det konstateras en initial minskning av bundet kol med ca 20 %, men att läget ca 2040 återgår till dagens. Det här är allvarlig verklighetsförvanskning. Även med maximalt bioenergiuttag enligt strategin kommer kolbindningen årligen att öka med 20 – 30 %. Varje år. Man tycks redan i energistrategin ha accepterat Bryssels godtyckliga beräkningssätt.
Tilläggsinformation:
Stefan Thölix, ordförande för SLC:s förbundsfullmäktige, tel. 050 552 5392