Fleråriga miljövårdsvallar hör till de bästa åtgärderna inom systemet för miljöersättning för jordbruket, eftersom de främjar flera av miljömålen i landsbygdsprogrammet. Däremot är arealerna alltjämt för små i fråga om många åtgärder som är avsedda som selektiva insatser.
Systemet för miljöersättning för jordbruket som genomförs 2014–2020 har delvis uppnått sina mål. Åtgärderna i systemet har minskat näringsbelastningen i vattendragen och främjat naturens mångfald relativt väl. Däremot har jordmånens bördighet inte förbättrats nämnvärt, och när det gäller att begränsa klimatutsläppen från jordbruket är systemet ganska ineffektivt.
Inom ramen för Naturresursinstitutets (Luke) och Finlands miljöcentrals (SYKE) omfattande projekt MYTTEHO har genomslagskraften och kostnadseffektiviteten för åtgärderna i systemet för miljöersättning utretts. Totalt granskades 27 åtgärder, varav merparten, 17, främjade miljömålen i landsbygdsprogrammet endast i måttlig eller liten omfattning. Bland dessa fanns det dock flera selektiva insatser som främjade sitt särskilda mål i hög grad.
Systemet för miljöersättning är en del av programmet för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland 2014–2020, dvs. landsbygdsprogrammet. I systemet inkluderas cirka 90 procent av åkerarealen i Finland. Under programperioden 2014–2020 har 1,656 miljarder euro reserverats för miljöersättningar, vilket är ungefär en femtedel av hela finansieringen i landsbygdsprogrammet. Cirka 40 procent av finansieringen inom systemet för miljöersättning kommer från EU och resten är nationell finansiering.
Näringsbelastningen från jordbruket i vattendrag minskar
Sedan 1990-talet har insatser gjorts för att minska näringsbelastningen från jordbruket, och tack vare detta har urlakningen av fosfor och kväve samt erosionen av åkermark minskat. Endast i Skärgårdshavets och Bottenhavets avrinningsområden har ingen minskning i näringsbelastningen noterats.
Näringsbelastningen påverkas främst av att gödslingen begränsas, vilket är obligatoriskt för alla som erhåller miljöersättning. Reglering av gödslingen utifrån växternas behov har minskat särskilt belastningen av löslig fosfor. Vattenskyddet främjas också av skyddszoner, som med fördel borde fokuseras till områden kring vattendrag samt sluttande åkrar.
Att stallgödsel som blir över på djurhållande gårdar utnyttjas på gårdar med växtproduktion är likaså en kostnadseffektiv åtgärd. Regional koncentration av produktionen har dock lett till att många djurhållande gårdar ligger långt från de gårdar som behöver näringsämnen, och stallgödseln kan bli ett lokalt problem. För att lösa problemet bör metoder för bearbetning av stallgödsel utvecklas.
Även fleråriga miljövallar och växttäcke vintertid på åkrarna är till fördel för vattendragen. Åtgärderna kunde fungera effektivt särskilt på utsläppen från växtodlings- samt svin- och fjäderfägårdar i Södra Finland.
Däremot finns det en motsättning i fråga om växttäcket: om marken inte bearbetas på en längre tid börjar växtmaterialet på åkerns yta bilda fosfor som riskerar att urlakas. Detta kan vara en anledning till att belastningen av löslig fosfor inte har minskat till exempel i Skärgårdshavet.
För att förbättra jordmånens bördighet krävs det vall i växtföljden
Att förbättra jordmånens bördighet är en stor utmaning för jordbruket, eftersom undersökningar visar att halten av organiskt material i åkermarken i Finland minskar. Organiskt material är en central faktor med tanke på både åkerns avkastningsförmåga och kolinlagringen. För att få halten av organiskt material att öka krävs det att vall inkluderas i växtföljden och att olika organiska sidoströmmar utnyttjas vid åkerbruk.
Till de mest kostnadseffektiva åtgärderna när det gäller att förbättra jordmånens bördighet hör fleråriga miljövallar, naturvårdsåkrar och växttäcke vintertid på åkrarna. De positiva effekterna av dessa åtgärder grundar sig på en omedelbar minskning av erosionen och en mer långsiktig förbättring av markens struktur och halten av organiskt material i marken.
Små arealer i fråga om de mest mångfaldsfrämjande åtgärderna
Systemet för miljöersättning lyckades delvis öka naturens mångfald, dvs. biodiversiteten, men arealerna i fråga om de mest effektiva åtgärderna är alltjämt små.
Biodiversiteten främjas bäst av avtal om skötsel av jordbruksnaturens biologiska mångfald och landskapet, vilka inte direkt främjar de övriga miljömålen i landsbygdsprogrammet. Miljöavtalen är dyra att genomföra och är därför i princip inte särskilt kostnadseffektiva. I systemet för miljöersättning finns dock inga alternativ till avtalen, när avsikten är att skydda vårdbiotoper och hotade arter i jordbruksmiljön.
Det skulle behövas betydligt fler fleråriga mångfaldsåkrar sådda med ängsväxter, eftersom dessa gynnar särskilt pollinerande insekter och fjärilar. Förlusten av naturängar kan delvis kompenseras med ängsåkrar.
Många andra åtgärder inom systemet för miljöersättning ökar mångfalden, till exempel naturvårdsåkrar, som har genomförts på relativt stora arealer. Mest värdefulla är de naturvårdsåkrar som har funnits länge på samma plats, där artrikedomen i fråga om både ängsväxter och pollinerade insekter har ökat vartefter.
Klimatåtgärderna bör koncentreras till torvåkrar
Med tanke på klimatskyddet är systemet för miljöersättning relativt ineffektivt. Detta beror delvis på att klimatfrågorna inte drevs lika kraftigt vid den tiden då programmet utarbetades som de gör nu.
Hälften av klimatutsläppen från jordbruket i Finland kommer från torvåkrar, som utgör ungefär tio procent av alla åkrar i landet. Torvåkrarnas andel av åkrarna är störst i den zon som sträcker sig från Södra Österbotten till Lappland.
Flera av åtgärderna i systemet för miljöersättning, till exempel fleråriga miljövallar, naturvårdsåkrar, skyddszonvallar och fånggrödor, främjar klimatskyddet, men många av dem finns på för små arealer för att de ska ge någon betydande effekt.
Ur klimatperspektiv är de pengar som använts till miljöersättningar fördelade på ett för stort område och för många åtgärder. Det mest kostnadseffektiva vore att koncentrera åtgärderna till torvåkrar.
Kostnadseffektiviteten bör granskas ur odlarens och samhällets perspektiv
Miljöersättningens andel av gårdarnas totala intäkter har minskat: under programperioden 2014–2020 har den varit i genomsnitt fem procent. Andelen och samtidigt även miljöersättningens betydelse är större på växtodlingsgårdar än på djurhållande gårdar. Störst betydelse har miljöersättningen dock på får- och getgårdar, där ersättningen utgör 13 procent av de totala intäkterna, och minst betydelse på svin- och fjäderfägårdar, där den utgör 1–2 procent. Av fjäderfägårdarna har ungefär en tredjedel de facto avstått från att ansluta sig till systemet för miljöersättning.
Ur samhällsperspektiv är målet att åtgärderna inom miljöersättning ska främja miljömålen så effektivt som möjligt.
Med tanke på kostnadseffektiviteten visade sig den bästa åtgärden i systemet för miljöersättning vara växttäcke vintertid på åkrarna, vilket främjar flera miljömål. Åtgärden är förmånlig att genomföra, eftersom den inte upptar odlingsareal under växtsäsongen. Även fleråriga miljövallar, naturvårdsåkrar och skyddszoner visade sig vara kostnadseffektiva åtgärder.
De nämnda åtgärderna främjar även den normala artrikedomen i jordbruksmiljön relativt väl. Däremot lyckades de åtgärder som främjar hotade arter i jordbruksmiljön dåligt i kostnadsjämförelsen, eftersom de är dyra för odlarna att genomföra. Ur samhällsperspektiv behövs de dock för att bevara jordbruksnaturens mångfald. Med många av de åtgärder på åkermark som är förmånligare att genomföra är det inte möjligt att främja till exempel bevarandet av de många hotade arterna på vårdbiotoper.
MYTTEHO-projektet, Maatalouden ympäristötoimenpiteiden ympäristö- ja kustannustehokkuus (Miljö- och kostnadseffektiviteten i fråga om miljöåtgärder inom jordbruket), har finansierats av Jord- och skogsbruksministeriet.
Rekommendationer för MYTTEHO-projektet
1. Miljövårdsvallar, som främjar många miljömål, bör i större omfattning än tidigare fokuseras till södra Finland och torvåkrar.
2. Bevarandet av åkernaturens mångfald bör effektiviseras genom att stödja anläggning av ängsåkrar och blomsterremsor och bevarande av långvariga naturvårdsåkrar.
3. Det behövs mer finansiering för återställande av vårdbiotoper och anläggning av våtmarker, för att öka deras antal.
4. Skyddszoner bör fokuseras till områden kring vattendrag samt sluttande åkrar enligt planerna för skyddszoner i Södra Finland.
5. Åkrar som upprepade gånger översvämmas ska göras till skyddszoner eller tas ur bruk som odlingsmark helt och hållet.
6. Kraven på växttäcke vintertid är mest nödvändiga i Södra och Västra Finland. Endast fleråriga växter och stubb ska godtas som växttäcke vintertid.
7. Reglering av de maximala mängderna fosfor- och kvävegödsling behövs i hela Finland.
8. Tekniken för stallgödselbearbetning bör utvecklas så att gödseln kan överföras på ett kostnadseffektivt sätt från djurhållande gårdar till växtodlingsgårdar.
9. För att effektivisera klimatskyddet bör grundvattennivån på torvåkrar som förlorat sin produktionskapacitet höjas och odlingen av ettåriga växter bör avslutas på torvåkrar. Torvåkrar bör definieras entydigt i stödvillkoren.
10. Ett systematiskt datainsamlingssystem bör skapas där det för forskningsändamål samlas information om åkrarnas bördighet och halt av organiskt material.
11. Utvärderingssystemet bör utvecklas så att det finns tillgång till mer exakt information om genomförandet av de olika åtgärderna.
Tilläggsinformation om MYTTEHO-projektet:
MYTTEHO-projektets slutrapport: Maatalouden ympäristötoimenpiteiden ympäristö- ja kustannustehokkuus (MYTTEHO), loppuraportti: http://jukuri.luke.fi/handle/10024/545599
MYTTEHO-projektets seminariums webbstream 3.3.2020: https://www.lyyti.fi/reg/MYTTEHO_hankkeen_loppuseminaari_1393
Läs pressmeddelandet på: https://www.luke.fi/sv/nyheter/flerariga-vallar-framjar-miljoskyddet-inom-jordbruket-bast/
Mer information
• Terho Hyvönen, specialforskare, Naturresursinstitutet, tfn 029 532 6154, terho.hyvonen@luke.fi (projektledare, mångfald)
• Janne Heliölä, forskare, Finlands miljöcentral, tfn 029 525 1164, janne.heliola@ymparisto.fi (mångfald)
• Kauko Koikkalainen, forskare, Naturresursinstitutet, tfn 029 532 6257, kauko.koikkalainen@luke.fi (kostnadseffektivitet)
• Mikko Kuussaari, specialforskare, Finlands miljöcentral, tfn 029 525 1331, mikko.kuussaari@ymparisto.fi (mångfald)
• Riitta Lemola, forskare, Naturresursinstitutet, tfn 029 532 6325, riitta.lemola@luke.fi (vattendrag och jordmån)
• Antti Miettinen, forskare, Naturresursinstitutet, tfn 029 532 6365, antti.miettinen@luke.fi (kostnadseffektivitet)
• Katri Rankinen, specialforskare, Finlands miljöcentral, tfn 029 525 1540, katri.rankinen@ymparisto.fi (vattendrag)
• Kristiina Regina, forskningsprofessor, Naturresursinstitutet, tfn 029 532 6474 kristiina.regina@luke.fi (klimat)
• Eila Turtola, forskningsprofessor, Naturresursinstitutet, tfn 029 532 6606, eila.turtola@luke.fi (vattendrag och jordmån)