Den nuvarande skogslagen är i kraft sedan början av år 2014. Orsaken till att den då ändrades var att miljöorganisationerna, skogsägarorganisationerna och industrins organisationer alla kom till samma slutsats – att det är skäl att ge beslutanderätten till skogsägaren över hur skogen skall skötas. Det är alltid skogsägaren som vet vilka mål han eller hon har för sin skog och oftast är den som har den absolut bästa lokalkännedomen. Dessutom har samhället över lag ändrats från strikt myndighetsstyrning till ett ökat medborgaransvar.
Nu endast några år senare har miljöorganisationerna som då talade för flexibilitet och mångfald gjort en helomvändning och vill att myndigheterna och staten skall besluta om skogsanvändningsmetoder. Som ett första steg skulle detta gälla i Forststyrelsens skogar enligt det initiativ som för tillfället behandlas i Riksdagen, men senare också i privata skogar.
Som alla diskussioner så har även denna polariserats. Verkligheten i skogen är aldrig så svartvit som den ibland framställs i den allmänna debatten där det bara finns två alternativ, Skylla eller Karybdis, kalhyggen eller kontinuerlig beståndsvård. Den verkliga skogsvårdaren använder i praktiken en räcka metoder så som fröträdsställningar, skärmställning, sparträd för mångfalden, luckhuggning, zonvis avverkning, höggallring, låggallring med mera. Att med lag förbjuda en viss metod kunde jämföras med att förbjuda att använda backen eller enstaka andra växlar på en bil. I det verkliga livet behövs de alla – det beror på förhållandena och de mål man ställt för sin färd.
Det viktiga är att välja den rätta metoden med tanke på växtplats, trädslag, skogsägarens preferenser och mål, beståndets ålder, viltbestånd, rekreationstryck, speciella livsmiljöer med mera. Med tanke på såväl ekonomin som kolbindningen är det viktigt att ha en snabbt växande skog. Då är det oftast bäst att välja en mera traditionell metod. Till exempel har vi i dag, genom målmedvetna satsningar under årtionden på högkvalitativ forskning och skogsträdsförädling, fått fram skogsplantor som har en tillväxt som är tjugo procent högre än tidigare. Att låta den strömmen av ökad kolbindning och intäkter gå oss förbi vore ytterst dumt.
Även annars är, enligt forskarna, i de flesta fallen såväl tillväxten som ekonomin betydligt lägre i kontinuerlig beståndsvård då överståndarna beskuggar och konkurrerar om ljus och vatten och då avverkning och utkörning blir dyrare och skapar mera skador på det växande beståndet.
Den biologiska mångfalden framställs ibland som ett skäl att övergå till kontinuerlig beståndsvård. Forskningen är emellertid inte alls entydig på den punkten. Det finns arter som trivs bra på kalytor. Faktiskt är också t.ex. sandgropar och skyttebanor viktiga med tanke på en del arter. Andra arter trivs i en mörk och fuktig gammelskog. Också på den punkten är den nu gällande lagen bra då vi får en mångfald av metoder då skogsägaren och växtförhållandena är de som avgör vilken metod man använder. Oberoende av val av metod bör skogsägaren satsa på och utföra tilläggsåtgärder som ökar mångfalden.
Det finns också förhållanden där forskningen entydigt talar för att använda flerskiktade bestånd. Till exempel på torvmarker skall man inte ta bort hela det gamla beståndet eftersom det leder till att vattenytan stiger då avdunstningen via träden försvinner. Det här leder lätt till avrinning av näringsämnen och till att förnyelsen blir besvärlig på grund av ytvattnet.
Lagen skall vara flexibel och möjliggöra beslutsfattande i skogen och naturen istället för i myndigheternas korridorer.
Anders Portin
Skogsombudsman, Svenska lantbruksproducenternas centralförbund SLC r.f.
Texten är publicerad som insändare i HBL 30.11.2019
