Skogscertifieringen tog sina första steg för ungefär ett kvartssekel sedan och är i dag en etablerad del av skogsbruket. Certifieringen behövs för att övertyga marknaden och de allt mera medvetna kunderna, men också för branschen själv för att garantera en ständig förbättring av verksamheten.
Det finns två olika skogscertifieringssystem globalt sett och här i Finland. PEFC som grundats av skogsägarorganisationerna och skogsindustrin och FSC där miljöorganisationerna och skogsindustrin är med. Av Finlands skogsareal är ca 90 % PEFC-certifierad medan mindre än 10 % är FSC-certifierade.
Att det finns två konkurrerande certifikat är lite som med den katolska och den protestantiska kyrkan, i båda har man samma Gud, Jesus och Heliga Ande – men ändå är kyrkans delning sedan århundraden ett faktum. Lika svårt vore det att föra samman PEFC och FSC till ett enda enhetligt system. Trots att båda strävar efter treenigheten ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt bärkraftigt skogsbruk så är bakgrundskrafterna för olika för att överge det system de själva varit med om att bygga upp.
Helt unikt är det inte att det finns två certifieringssystem för samma verksamhet. Vid fruktdisken kan man ta en noggrannare titt på bananerna. En del har en häftlapp med en groda och andra med två fält som delar in en cirkel. Knappast hos någon av oss väcks det speciellt starka emotioner beroende på vilket märke där finns.
Det är endast de mest invigda som förstår vilken detaljerad process det är bakom certifikatet för att kunna garantera kunderna för slutprodukten att skogsbruket är bärkraftigt. För till exempel PEFC och FSC finns det globala och landsvisa organisationer och huvudkontor och i varje land kriterier som gjorts upp enligt en internationell standardmodell just för att passa det landets förhållanden. Det största arbetet görs ändå på fältet då de olika kriterierna omsätts i praktiken av skogsägaren och skogsfackmannen.
De landsvisa kriterierna i såväl PEFC som FSC skall enligt reglerna revideras med fem års mellanrum. För PEFC har arbetet just börjat och det skall vara färdigt nästa sommar då vissa av kriterierna kommer att ha uppdaterats och ribban höjts lite, men på det hela taget torde den processen vara ganska odramatisk. Betydligt större meningsskiljaktigheter finns det inom FSC där åsiktsskillnaderna gällande miljö, ursprungsbefolkningen samt gällande vilka uppgifter skogsägaren måste ge offentlighet är så stora att det är svårt att föreställa sig hur man skall nå ett enhetligt förslag att sända till internationella FSC.
Skogsägarnas organisationer, skogsvårdsföreningarna och SLC, har i sitt utlåtande tagit fasta vid att utkasten till den svenska och den finländska FSC-versionen skiljer sig så otroligt mycket. Det kan inte vara så att en skogsägare i Finland har betydligt strängare krav för sitt FSC virke än vad grannländerna har. I så fall faller bottnen ur trovärdigheten för det internationella märket.
Anders Portin
Skogsombudsman, SLC
Kolumnen har publicerats i Skogsbruket 7/2019
