Kontinuitetsskogsbruk – även känt som kalhyggesfritt skogsbruk eller kontinuerligt skogsbruk – erbjuds hela tiden mer och mer av en del debattörer som en lösning på många olika utmaningar som traditionellt skogsbruk har blivit beskyllt för att inte kunna lösa. Genom det lovas förbättring i naturens mångfald, bättre vattentillstånd, ökade kolsänkor och till och med bättre avkastning.
Enligt Skogscentralen har avverkningarna inom kontinuerlig beståndsvård ökat en aning i Finland, speciellt i torvmarksskogar men också på momark. Ändå är andelen sådana avverkningar ännu i en klar minoritet. I Österbotten, där det finns mycket torvmarksskogar, är diskussionen inte minst beaktansvärd.
När jag skriver denna kolumn har medborgarinitiativet om att upphöra med kalhyggen i statsägda skogar landat i riksdagen för behandling. Från den privata skogsägarens synvinkel finns det olika sätt att se på saken. Fastän initiativet inte direkt berör privata skogsägare, kunde det öka efterfrågan på virke från privata skogar, å andra sidan finns det risker med det också. Det kanske största problemet ifall initiativet godkänns skulle vara signalen som ges genom ett sådant beslut; ett steg mot en ensidigare syn på skogarna.
Samtidigt har en handfull kommuner och städer redan valt att gå över till enbart kontinuitetsskogsbruk i sina skogar. Vi ska hoppas att en tvärbrant förändring inte slutar illa eftersom det fanns välmotiverade orsaker varför blädning har varit förbjuden.
Skogsvetenskaperna har blivit mer invecklade och därför löses utmaningar med tvärvetenskaplighet och då finns det en hel del aktörer med i debatten som inte har en bakgrund direkt inom skogsvetenskapen.
En påföljd är att det i stadig takt publiceras forskningsresultat som både stöder och motbevisar kontinuitetsskogsbruk. Detta kan vara förvirrande, inte enbart för icke-fackmän.
Man måste komma ihåg att naturen är en betydligt mer komplicerad helhet än parametrar, estimat, modeller eller simulationer, och därför är långfristiga forskningsresultat och erfarenheter från riktiga skogar ytterst viktiga.
En stor del skogsexperter ser kontinuitetsskogsbruk som ett löfte utan täckning, åtminstone så som det framförs av dem som kritiklöst enbart talar för kontinuitetsskogsbrukets fördelar. Det är sorgligt att diskussionen då är dömd att fastna i löpgravarna.
Skogsvård skall basera sig på vetenskapliga fakta. Därför behöver vi mera forskning, testande och kritiskt tänkande för att fatta holistiska och rätta beslut.
En mångsidig verktygsback behövs för att kunna lösa skogarnas utmaningar i dag och imorgon – till det hör både lik- och olikåldriga bestånd. I många fall finns sanningen någonstans emellan ytterligheterna. Dessutom är skogsägarna, liksom skogarna, en heterogen grupp som inte kan slås ihop i en bunt.
Oavsett vem som äger skogen, är det viktigt att kunna välja de lämpligaste skogsskötselmetoderna både för skogsägarens mål och för växtplatsen. Utgångspunkten skall vara att det finns en frihet att välja de tyngdpunkterna som skogsägaren vill betona inom de ramar som en genomtänkt lagstiftning erbjuder. Det som kan sägas om hållbart skogsbruk är att det kräver kontinuitet. Vi får hoppas att bitarna hittar sina rätta platser i pusslet i framtiden.
Viktor Harvio,
SLC:s skogsombudsman
Koulumnen publicerades i tidningen Skogsägaren 4/2020