Utredningsprojektet var en fortsättning på helhetsbedömningen av reformen av skogslagen 2019. Syftet med projektet var att utreda
• på vilket sätt har ändringen av 10 § i skogslagen påverkat och i praktiken påverkar behandlingen av livsmiljöer som är särskilt viktiga med tanke på biodiversiteten, samt nivån på att skydda biodiversiteten
• om mångfaldsvärdena är hotade på grund av framtida åtgärder och
• hur har särdragen på de nuvarande och tidigare skogslagsobjekten bevarats.
Enligt utredningen har skogscentralens tolkningar av bestämmelsen trots tolkningssvårigheterna varit lagenliga. Skogscentralen har således handlat inom ramen för sin prövningsrätt. Enligt utredningen kan man dock på ett bättre sätt trygga objektens biologiska mångfald genom att förtydliga både den gällande tolkningsanvisningen och tillämpningen av den.
När man gör tolkningar är det viktigt att se till att verksamheten är långsiktig och förutsägbar och samtidigt ska man trygga markägarnas och branschaktörernas rättsskydd. Också kostnadseffektiviteten av åtgärderna och kostnadsfördelningen mellan skogsägaren och samhället ska ses så att man förstår att skogslagen sätter gränser för de ekonomiska förluster som skogsägaren orsakas av lagen.
– Särskilt ska vi fundera på effektiva sätt att trygga den biologiska mångfalden också i större områden samt i ekonomiskogar i allmänhet, säger Marja Kokkonen, forstråd på jord- och skogsbruksministeriet. Det viktigaste sättet att trygga naturens biologiska mångfald är METSO-handlingsplanen och miljöstödet för skogsbruket. Antalet ansökningar om stödet har ökat under de senaste åren.
- Vi måste se till att det välfungerande METSO-programmet får tillräcklig finansiering som i första hand ska riktas till ekologiskt värdefulla objekt som löper risk för behandling. Skogsägaren måste redan när ägaren planerar åtgärder få information om miljöstödssystemet och de alternativa behandlingssätten som ska trygga den biologiska mångfalden. Ägaren ska också kunna välja bland dessa alternativ. Därför är det viktigt att reservera tillräckliga resurser även för rådgivning och utbildning.
Enligt Kokkonen ger utredningsrapporten en täckande bild av sätten att trygga den biologiska mångfalden och av den viktiga roll som skogsvårdsrekommendationerna och rådgivningen har i denna uppgift. Utöver lagtillsynen bör skogsägarna även i fortsättningen uppmuntras inte bara till att trygga de objekt som skogslagen avser utan också till att vårda naturen i stora områden i ekonomiskogar.
– Vi har ett stort behov av aktuell och högklassig information om naturen. Därför måste Finlands skogscentral få tillräckliga resurser också för att kartlägga denna information, säger Marja Kokkonen.
Nya digitala metoder effektiviserar datainsamlingen och övervakningen eftersom på grund av de digitala datalagren blir det enklare att rikta terrängundersökningarna mer exakt än tidigare. Bedömningen av naturens tillstånd och tillsynen över skogslagen kommer därför att utvecklas avsevärt i framtiden.
En lösning som fungerar bättre än det gällande påföljdssystemet enligt strafflagen kan enligt utredningen vara en administrativ påföljdsavgift som följer av förseelser. Också möjligheterna till det kommer att utredas vid ministeriet.
Utredningens bakgrund och syfte
Syftet med 1996 års skogslag (1093/1996) är att främja en i ekonomiskt, ekologiskt och socialt hänseende hållbar vård och användning av skogarna. I totalreformen 2014 reviderades lagens innehåll avsevärt. Målet var att förbättra skogsbrukets och skogsindustrins verksamhetsförutsättningar, förbättra markägarens egendomsskydd, trygga skogsnaturens biologiska mångfald och effektivisera tillsynen över skogslagen. Särskild vikt fästes vid mångsidigare möjligheter till skogsbehandling. Ett ytterligare mål var att bestämmelserna på det sätt som förutsätts i grundlagen entydigt ska uttrycka de skyldigheter som gäller markägare och andra aktörer.
Reformens konsekvenser bedömdes 2019. Då konstaterades att reformen i huvudsak hade lyckats i enlighet med målen (Kniivilä m.fl. 2020). Om konsekvenserna av ändringen i lagens 10 § ville man dock ännu utreda.
Begränsningarna i 10 § i skogslagen syftar till att naturvärdena ska beaktas vid användningen av skogar. Som särskilt viktiga livsmiljöer är enligt paragrafen områden i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta när de avviker tydligt från den omkringliggande skogsnaturen. Även där kan man dock vidta försiktiga vård- och behandlingsåtgärder, förutsatt att livsmiljöernas särdrag bevaras eller stärks. I praktiken har man i regel inte vidtagit några behandlingsåtgärder på dessa så kallade skogslagsobjekt.
De särskilt viktiga livsmiljöer som avses i 10 § i skogslagen har sedan 2014 förutsatts vara små områden eller områden av mindre betydelse i skogsbrukshänseende. Bestämmelsen fastställer dock inte vad som är ett litet område. De objekt som är av mindre betydelse i skogsbrukshänseende kan också vara större till arealen eftersom eventuella inkomstbortfall är mindre på trädfattiga objekt och begränsningen därför har mindre praktisk betydelse.
Enligt förarbetena till 2014 års lag kring 10 § i skogslagen var avsikten inte att ändra tidigare praxis i fråga om arealen. I utredningsrapporten beskrivs därför också de problem med avgränsning och kartläggning av skogslagsobjekt som identifierats före 2014.
Länk till utredningsrapporten (på finska)
Ytterligare information:
• Satu Rantala, konsultativ tjänsteman, jord- och skogsbruksministeriet, tfn +358 295 162 045, fornamn.efternamn@mmm.fi
• Marja Kokkonen, forstråd, jord- och skogsbruksministeriet, tfn +358 295 162 444, fornamn.efternamn@mmm.fi
• Juha Siitonen, forskare, Naturresursinstitutet, tfn +358 295 325 491, juha.siitonen@luke.fi
