I livsmedelsmarknadslagen avses med jordbruksprodukter produkter som nämns i bilaga I till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan EUF-fördraget). Alla jordbruksprodukter som avses i lagen går inte att förädla till livsmedel. Lagens tillämpningsområde omfattar alltså också produkter som inte kan ätas.
Med livsmedel avses å sin sida de fiskprodukter som förtecknas i bilaga I samt produkter som framställts av jordbruks- och fiskprodukter och som används som livsmedel.
Definitionerna av jordbruksprodukter och livsmedel baserar sig på definitionerna i EU:s direktiv om otillbörliga affärsmetoder (633/2019).
De definitioner av livsmedel som förekommer annanstans i livsmedelslagstiftningen hänför sig till olika mål, såsom livsmedelssäkerhet och hälsa, och de motsvarar nödvändigtvis inte definitionerna i livsmedelsmarknadslagen. En produkt som klassificeras som livsmedel med stöd av annan lagstiftning hör alltså nödvändigtvis inte till tillämpningsområdet för livsmedelsmarknadslagen.
Bestämmelser om tillämpningsområdet för livsmedelsmarknadslagen ingår i lagens 1 §:
”Denna lag tillämpas på avtal och praxis som gäller handel med jordbruksprodukter och livsmedel mellan näringsidkare. Vad som i denna lag föreskrivs om avtalsvillkor gäller även avtalspraxis.
De bestämmelser i 2 a–2 g § som hänför sig till leveransavtal för jordbruksprodukter och livsmedel tillämpas om leverantören har en mindre omsättning än köparen och köparens omsättning är minst 2 miljoner euro och åtminstone en av dem är etablerad i Europeiska unionen. Paragraferna i fråga, med undantag för kravet som gäller omsättningen, tillämpas också när köparen är en myndighet inom Europeiska unionens område.
De paragrafer som anges i 2 mom. ska tillämpas oberoende av vilken stats lag som i övrigt är tillämplig på leveransavtalet, dock så att paragraferna inte tillämpas om leverantören har en årsomsättning på mer än 350 000 000 euro och köparen har en större omsättning än detta och så att 2 b § tillämpas endast till den del det är fråga om färskvaror.”
Med tanke på tillämpningen av livsmedelsmarknadslagen är åtskillnaden mellan en jordbruksprodukt och ett livsmedel av betydelse särskilt i fråga om lagens 3 §. I paragrafen i fråga föreskrivs om krav på skriftlighet och minimiinnehåll i leveransavtal för jordbruksprodukter. Dessa krav gäller således inte livsmedel.
3 § Avtal och anbud som gäller leverans av jordbruksprodukter:
”Ett avtal om leverans av jordbruksprodukter från en producent till ett medelstort eller större än medelstort företag inom livsmedelsindustrin eller parti- eller detaljhandeln ska ingås skriftligen, om det inte är fråga om socker eller en i artikel 148.3 eller 168.5 i marknadsordningsförordningen avsedd levereras från en medlem av ett andelslag till andelslaget i fråga. Bestämmelser om vad avtalen åtminstone ska innehålla och när de ska ingås finns i fråga om obehandlad mjölk i artikel 148.2 i marknadsordningsförordningen och i fråga om övriga jordbruksprodukter i artikel 168.4 i den förordningen. Köparen svarar för att kraven iakttas.
De krav som avses i 1 mom. tillämpas inte, om producenten skriftligen meddelar att kraven eller en del av dem inte behöver iakttas i avtalet i fråga.
Bestämmelser om rätten för en producent eller producentorganisation att kräva att anbud lämnas skriftligen finns i fråga om obehandlad mjölk i artikel 148.1 led a i marknadsordningsförordningen och i fråga om andra jordbruksprodukter än socker i artikel 168.1 led a i den förordningen.”
Läs Livsmedelsmarknadsombudsmannens byrås meddelande på www.ruokavirasto.fi
