I Finland har vi varit ganska väl förskonade från omfattande skadeutbrott. Större stormar likt de som drabbat Sverige har vi inte haft. Kortvarigare men väldigt kraftiga stormbyar i samband med oväder har visserligen förekommit, men de har ändå varit rätt koncentrerade till omfattningen. De kalla vintrarna har hållit insekterna i schack och av svamparna är det närmast rotrötan som spelat en mer betydande roll med tanke på ekonomiska förluster.
Vi skall ändå inte invagga oss i en stark tro på att det alltid förblir så, utan vi måste bli ännu bättre än tidigare då det gäller att se upp med skogsskador. Klimatförändringen och det faktum att granen vinner terräng i de finländska skogarna gör att många av våra skadegörare kommer att bli allt vanligare. Snöbrott, stormar, insekter, svampar och klövvilt, alla de här gagnas av att klimatet ändras, blir varmare och mera instabilt.
Naturresursinstitutet (Luke) uppskattar att skogsskadorna redan i nuläget i Finland årligen uppgår till drygt hundra miljoner euro, kanske upp till 150 miljoner euro! Forskarna säger dessutom att den här uppskattningen troligen är för liten, i själva verket medför kvalitetsförluster och ökade arbetsinsatser för att bekämpa eller rätta till skadorna, att summan som skogsägarna årligen går miste om är ännu större än det här. Rotrötan står på riksnivå för drygt 50 miljoner euro, mer än en tredjedel av det totala beloppet, och skadorna är störst i kustområdena. Också granbarkborre och snytbagge står sammantaget för förluster på flera tiotals miljoner euro. Det samma gäller hjortdjursskadorna.
Vad kan då vi i skogsbruket göra? Det enklaste och mest konkreta är att skogsägaren, i mån av möjlighet, själv traskar omkring i sin skog och lär sig att se förändringar och avvikelser i form av bruna barr, rinnande kåda eller små högar med träspån på stammen eller vid rötterna. Områden nära hyggeskanter är ställen där skogsskadorna trivs speciellt bra.
Under de senaste åren har forskarna också utvecklat metoder att på håll observera skador, till exempel via satellitbilder eller genom att använda fjärrstyrda drönare. Med all sannolikhet kommer tekniken för distansobservationer att förbättras kraftigt de närmaste åren.
Det gäller att agera snabbt då man upptäckt en ny skada. Har en gran spån förorsakade av insekter på sina rötter eller på stammen så ska den bort fast den annars ser frisk ut. I det skedet trädet redan dött är det för sent. Då har skadegöraren redan spritt sig till omkringliggande träd och den grundläggande regeln är att döda träd inte mera sprider ”ohyra”. Tvärtom har trädet i det skedet troligen redan inhyst en rad, för skogsägaren, nyttiga antagonister som äter skadeinsekterna och deras larver. Myrbaggen är ett bra exempel på det här.
En rik skog, mångfaldsmässigt sett, är faktiskt ofta också friskare. Det betyder att vi inte ska putsa alltför mycket i onödan. Gamla träd som redan dött ska vi inte ta bort och att spara löv och dungar kan vara ett bra sätt att styra viltet. Allt för att skogsägaren ska, om inte bli rik, så i varje fall få en skälig intäkt från sin skog.
Anders Portin
SLC:s skogsombudsman
Kolumnen har publicerats i tidningen Skogsägaren 11/2023
